Alexandre Dumas d.ä föddes år 1802 i närheten av Paris. Hans far dog när han var två år gammal så han växte upp med sin mor. Eftersom de hade ont om pengar så fick han inte mycket utbildning under sin uppväxt, men han tyckte om att läsa och då främst fransk historia. Att han själv ville skriva insåg han första gången när han såg en trupp engelska skådespelare framföra ett stycke av William Shakespeare. Han började sin litterära karriär i mitten av 1820-talet. Omkring år 1830 kom de romantiska dramerna Henrik III och hans hov och Anthony utoch gjorde båda succé. Dumas största framgång är triologin om d’Artagnan: De tre musketörerna, Myladys son och Vicomte de Bragelonne. Även Greven av Monte-Cristo är ett av hans mer lästa verk.  

//Rebecka

Det märks tydligt att boken är skriven under romantiken. Karaktärerna är väldigt styrda av sina känslor på många sätt och deras känslor spelar en stor roll i handlingen. D’Artagnan är väldigt impulsiv och gör ofta det han känner för. T.ex så åker han till England på grund av sin kärlek till fru Bonacieux. Språket är väldigt poetiskt och författaren använder många adjektiv och jämförelser när han beskriver saker. När d’Artagnan är på väg hem efter att ha träffat fru Bonacieux för första gången så skriver författaren: Vad tänkte han på, medan han gick där och stirrade upp på himlens stjärnor och ibland suckade, ibland smålog? Han tänkte på fru Bonacieux. 

//Rebecka

Karaktärerna får mer erfarenhet under berättelsens gång, men jag tycker inte att de märks på deras beteende. Deras grundläggande karaktärsdrag förändras inte. D’Artagnan får man lära känna väldigt väl redan från början och hans karaktär beskrivs tydligt. Hans mest framträdande drag betonas på flera olika ställen i boken, och han förblir densamme genom hela berättelsen. Det tar längre tid innan man får en tydlig bild av Athos, Porthos och Aramis. De är alla tre väldigt hemlighetsfulla och man får inte veta mycket om deras tidigare liv. När man eftersom får veta mer om dem ändras bilden man har av dem något, men de fortsätter att vara samma personer. Ingen av karaktärerna genomgår någon tydlig förändring.     

//Rebecka

Alexandre Dumas beskriver vad som händer i boken på ett väldigt utförligt sätt. Man märker att han själv har haft en väldigt klar bild av allt han skriver om. När han beskriver något så målar han upp en tydlig bild för läsaren och lämnar mycket lite åt fantasin. T.ex så beskriver han adelsmannen i Meung på det här sättet: ”Främlingen var en fyrtio eller fyrtiofem års man med skarpa, svarta ögon, blek hy, stor näsa och svarta, omsorgsfullt putsade mustascher. Han var klädd i lila jacka och byxor med snörmakerier i samma färg. Några andra prydnader på dräkten fanns inte annat än de vanliga slitsarna på ärmarna igenom vilka skjortan lyste fram. Både jackan och byxorna var nya men skrynkliga, som om de länge legat nedpackade i en kappsäck.” Han beskriver både mannens utseende och hans klädsel i detalj. Personligen så har jag aldrig haft svårt att få en bild av det jag läser, finns det luckor i olika beskrivningar så kan jag fylla i dem själv, men jag vet att detta inte gäller för alla. Fördelen med Alexandre Dumas sätt att skriva är att även de som har svårt att få en bild av vad de läser kan leva sig in i berättelsen. Alla beskrivningar gör historien levande, och det gör även att man aldrig blir förvirrad trots att det bitvis kan vara väldigt många händelser på kort tid.  Karaktärernas tankar och handlingar länkas ihop så att man alltid förstår varför någon gör något och vad som ledde fram till den handlingen. 

//Rebecka

Jag visste egentligen ingenting om boken när jag valde den, men nu i efterhand måste jag säga att den definitivt var läsvärd. Den är till och med en av de bättre böcker som jag läst. Det beror på att allting är väl balanserat och genomfört. För att jag ska tycka om boken ska den helst skapa tydliga bilder av vad som händer och ständigt komma med nya intriger och vara spännande. Durmas lyckas med detta på ett väldigt bra sätt, genom att balansera beskrivningarna om omgivningen och miljön tillsammans med personernas tankar och personligheter på ett bra sätt. Han lägger störst fokus på sina karaktärer, och läsaren får en otroligt bra bild av dem i sinom tid. Det som gör det hela ännu bättre är att han beskriver dem i precis rätt tidpunkt. Från början får läsaren gå och grubbla över vissa personer, men allteftersom tiden går och de fortfarande har en roll i starkt samband med storyn så skapar Durmas en tydligare och tydligare bild för läsaren. På detta sätt får man ständigt ny fakta som man kan använda till att analysera med det som tidigare hänt i boken.

Miljön omkring storyn har fått lite mindre fokus, men den har ändå fått precis tillräckligt. Om Durmas gav miljön lika stort fokus som karaktärerna så skulle storyn bli otroligt mycket längre, och då skulle den inte kunna vara lika full av händelser. Det skulle ta så mycket längre tid att ta sig från händelse till händelse, så jag som läsare uppskattar att han inte har lagt mer fokus på miljön. Han nämner bara det viktiga, nämligen de miljöfaktorer som har en betydelse i storyn. Annars beskriver han händelser utan att beskriva miljön, så det är inte så lätt för läsaren att skapa en tydlig bild av miljön omkring händelsen, men som sagt nämner han det viktigaste så att man iallafall får en uppfattning om hur det är. Jag tycker att det är ett bra val eftersom jag gillar att boken är så händelserik.

Det finns böcker som beskriver miljön mer och som jag verkligen gillar, men de är oftast längre och mer tröglästa än den här. Böcker som denna, som inte beskriver miljön så utförligt utan rusar mellan händelser, men ändå är utförliga och ger läsaren möjlighet att ta in det den läser och analysera det, kan jag mycket hellre läsa flera gånger. De böcker som är händelserika men lägger fokus på miljön känns som sagt längre, vilket jag tror kan vara för att man får mindre att analysera, men jag kan fortfarande tycka att de är jättebra också. Man får en klarare bild i huvudet av landskapet, och därför är dessa böcker också läsvärda. Istället för att analysera storyn och karaktärerna har man ett ständigt bildintryck i storyns olika delar, vilket ökar läsarens upplevelse.

Den scen som jag fastnat mest för är när D'Artagnan tidigt i boken springer ut ur de Trévilles kabinett innan han fått sitt rekomendationsbrev. Det tror jag beror på att jag sedan fick en annan uppfattning om D'Artagnan. Jag tycker inte att sättet som han agerade på stämmer överens med den bild av honom som jag får i det övriga av boken, och därför fastnade den. När jag läste i boken om alla D'Artagnans smarta drag och genomtänkta planer, så tänkte jag ibland tillbaka på den här händelsen och hur det hänger ihop att han inte tänkte mer där. Jag tror dock att det var p.g.a brist på erfarenhet som han gjorde det. Tidigare i livet kanske han inte var så van vid att hans ageranden kunde få konsekvenser, eftersom han var född i en adelsfamilj, och att han därför bara tänkte på sin heder när han agerade.

Av: Martin Hansson EK11

Jag hade ganska höga förväntningar på denna bok då det är en riktigt omtalad och hyllad klassiker, och jag kan med glädje säga att mina höga förväntningar inte blev svikna. Redan efter några sidor var jag fast och det var nästan som om bladen i boken tycktes bläddra av sig själva. Det var omöjligt att inte gripas av förhållandet mellan Heathcliff och Catherine och jag ville så gärna att allt skulle bli bra mellan dem. Det finns egentligen ingen speciell scen ur boken som jag tycker var bättre än något annat, utan hela förhållandet var som en förtrollelse. Jag är lite svag för böcker som handlar om omöjlig kärlek även fast jag har läst hur många som helst. Men svindlande höjder är inte som andra böcker jag har läst vilket gör att den i mina ögon känns lite unik. Jag tycker väldigt mycket om stilen på boken och hur handlingen berättas – genom hushållerskans Nelly Deans ögon. Hela boken bygger på hennes berättelse för Mr Lockwood där hon berättar hela historien om Heathcliff och Catherine. Jag gillar när berättelser är i tredje person och inte i jag-form som jag personligen tycker kan ha vissa tendenser att bli tjatigt. Det fanns en ständig glöd i boken som gång på gång blossade upp. Jag kände mig aldrig uttråkad under bokens gång och det fanns ständigt något nytt att bekymra sig över.

Blogginlägg 1 om romanen

”1801. – Jag har just kommit hem från ett besök hos honom jag har hyrt huset av – den ende granne jag behöver bekymra mig om. Det är verkligen vackert här! Jag tror inte att jag i hela England skulle ha kunnat hitta ett ställe som är så absolut fjärran från liv och rörelse. Ett fullständigt himmelrike för en som ogillar människor.”

Så inleds boken ”Svindlande Höjder” som jag har valt att läsa. En man (Herr Lockwood) har precis kommit hem och berättar om sin flytt till ett hus vid namn Wuthering Heights, där ägaren (Herr Heithcliff) med dyster min välkomnar honom in i huset. I börjar av romanen får man en känsla för karaktärerna direkt och man kastas in i historien. Författaren vinner många läsare på detta sett, många ger upp om början inte är intresseväckande. Den här boken är.

Blogginlägg 2 om romanen

En skillnad att lägga märke till som skiljer denna bok från de övriga böcker jag läst, är att den här boken faktiskt innehåller flera stunder där det finns en positiv och ljus stämning, men det ordet som passar in bäst på att beskriva boken är dyster. Man vill så gärna att allt ska vara frid och fröjd men det finns ett ständigt mörker som tycks omslutna alla karaktärerna. Emily Brontë är otroligt duktig på att skapa stämningar där känslor fullständigt osar från alla håll och kanter. Hon framställer även de allvarliga stunderna på ett äkta och trovärdigt sätt. Bokens handling utspelar sig för flera hundra år sedan vilket inte går att ta miste på med lite av ett gammalt tanke- och synsätt som finns hos karaktärerna i boken. Som läsare är det svårt att inte dras med i den känslokarusell som genomyrar boken och det finns nästan alltid någon liten konflikt eller situation som håller nerverna på spänn. Ekonomiskt sätt så hade familjerna Linton och Earnshaw det ganska gott ställt och de hade båda folk anställda på gården. Det känns nästan som om man tagit klivet in i boken och hamnat mitt i historien. Man känner sig delaktig i det man läser och att man nästan kan röra vid karaktärerna. Person- och miljöbeskrivningarna känns väl genomtänkta och varje ord känns noggrant utvalt för att passa in. Jag tycker hela boken är så bra att jag i väljer att blunda för det som kanske var lite mindre bra.

Blogginlägg 3 om romanen

Till en början vill jag säga att Svindlande höjder har väldigt många huvudpersoner vilket gör det omöjligt att kunna skriva utförligt om alla. Jag har valt ut några enstaka, de personer som jag tycker mest om och som i mina ögon är de som boken mest kretsar kring. Vill man ha en mer djupgående beskrivning av personerna så är det bästa att helt enkelt läsa boken.

Heathcliff

Heathcliff är enligt mig en väldigt viktigt person i Svindlande höjder. Detta eftersom han är med genom i stort sett hela boken, han berör människorna runt omkring sig på ett betydande sätt. Jag skulle säga att han enbart sprider en negativ stämning vart än han går, på grund av sitt hårda yttre.

Han kommer till familjen Earnshaw på Whuthering Heights som liten pojke (10-12 år?), efter att Herr Earnshaw hittat honom (föräldralös) under en resa till Liverpool. Till en början är alla i familjen Earnshaw mycket negativt inställda till den nya familjemedlemmen, men det dröjer inte länge förrän Heathcliff och Catherine (fröken Earnshaw) blir oskiljaktiga. Han blir däremot illa behandlad av hennes något äldre bror, Hindley Earnshaw, och familjen Earnshaws hushållerska, Fru Dean genom att bli både fysiskt och psykiskt nertryckt. Fru Dean berättar:
”Han verkade vara ett trumpet tålmodigt barn, kanske garvad mot dålig behandling; Hindleys slag tog han emot utan att blinka och utan att fälla en tår, och när jag nöp honom drog han bara efter andan och spärrade upp ögonen som om han hade råkat göra sig illa av en ren händelse som ingen kunde rå för.”

Heathcliff blir mycket bortskämd eftersom Herr Earnshaw har föreställningen att alla andra i huset hatar Heathcliff, bara för att han själv älskar honom mer än sina egna barn. ”Det där blev till skada för pojken, för de mera vöälvilliga bland oss ville inte reta upp husbond, och därför gav vi efter för hans svaghet och vår eftergivenhet gav rik näring åt pojkens högmod och gjorde honom ännu mer styvsint.”

Åren går och Heathcliff och Catherine har vuxit upp till ungdomar. En dag hör Heathcliff, av en händelse, Catherine berätta för Fru Dean (hushållerskan) att hon tackat ja till unge Herr Linton från den närliggande gården Thrushcross Grange. Hon avslöjar även för Fru Dean att hon egentligen älskar Heathcliff, men att de vore en skam att gifta sig med honom nu, på grund av den ställning han har efter alla dessa år av dålig behandling. Detta leder till att Heathcliff rymmer hemifrån och återvänder inte förrän ca 3-4 år senare.

När Heathcliff dyker upp efter några år, har han förändrats både till utseende och sätt. ”han hade vuxit upp till en högrest, kraftigt byggd och ståtlig man(…)Hans raka hållning kom en att  tro att han tjänat i armén(…)det var ett intelligent ansikte och visade inga spår av hans tidigare förnedring.”

Det blir ganska snart klart att Heathcliff med sin ”hemkomst” har siktet inställt på hämnd mot alla dem som tidigare behandlat honom illa.

Heathcliff går först till Whuthering Heights, där nu Hindley Earnshaw, hans tidigare plågoande, är herre i huset. Hindley har problem med alkohol och super sig ofta redlöst full.  Detta underlättar för Heathcliff, som lyckas få Hindley att spela bort alla sina tillgångar och till sist även gården. När Hindley avlider, går saker och ting så som Heathcliff önskat. ”(—)Earnshaw hade låtit inteckna vertenda tunnland jord han ägde för att få pengar att underhålla sin spelpassion med, och att han, Heathcliff, var den han hade förpantat egendomen till.” På så sätt lyckas Heathcliff med sina hämndplaner mot främst Hindley: att få släkten Earnshaw att förlora sina ägor. Han gör det på ett mycket taktiskt och listigt sätt enligt mig. Han går inte alltför fort fram utan tar det bit för bit, tills han får det han sedan länge önskat.

Herr Lintons syster, Isabella, blir förälskad i den mystiske Heathcliff. Catherine försöker då få henne att inse att han inte är den han verkar vara. ”Tala om för henne hurdan Heathcliff är – en sådan som ingen vill ha något att göra med, rå och okultiverad, en tröstlös ödemark av tistlar och sten.(—)han är inte någon oslipad diamant eller någon pärlmussla till karl- det är en grym, obarmhärtig människa, ondskefull som en varg.” Denna bildliga jämförelse visar att även Catherine, som älskar Heathcliff, tycker att han är rå och att han inte är någon som man vill ha att göra med.

Heathcliff gifter sig dock senare med Isabella och de får en son, men inte av kärlek, utan för att han senare ska kunna ta även Thrushcross Grange i sin ägo.

Catherine

Catherine Earnshaw (senare Linton), verkar vara en psykiskt instabil person. Som barn kunde hon få häftiga vredesutbrott så fort det inte gick hennes väg. Detta sker även när hon är vuxen, och leder delvis till hennes död.

Som tidigare nämnt så blev hon och Heathcliff snabbt vänner, när han kom till deras familj. Med åren verkar det som att deras känslor utvecklats till något mer än vänskap, dock inte öppet.”(…)han ska aldrig få veta hur jag älskar honom- och honom älskar jag inte för att han är vacker, Nelly, utan för att han liknar mig mer än vad jag gör själv. Vad det än är som våra själar är gjorda av, så är hans och min likadana(…)”

Trots att Catherine berättar för Fru Dean om sin kärlek till Heathcliff, gifter hon sig med Herr Linton. Mycket på grund av att Heathcliff, som jag nämnt tidigare, försvann och var borta i ca 3-4 år.
När Heathcliff återvänder vänds hela tillvaron upp och ner. Hon inser att det inte är hennes man, Herr Linton, som hon älskar, utan det är hennes barndomsvän, Heathcliff. På grund av att detta blir alltmer klart för Herr Linton, råkar han och Heathcliff i ett häftigt bråk, där även Catherine är inblandad. Hon tappar fattningen och låser under några dagar in sig på sitt rum, och vägrar äta. Hon hamnar i ett allvarligt psykiskt instabilt tillstånd och talar i tungor. Hon har diverse vanföreställningar och hallucinationer. Hon är rädd för sin egen spegelbild och anklagar både sin man och Heathcliff för att vara orsaken till det tillstånd hon hamnat i.

Fru Deans beskrivning av hur (sinnes)sjukdomen förändrat Catherine negativt, tycker jag ger en bra uppfattning om hur nedbruten hon är. ”Hennes ögon, som förut hade lyst och blixtrat, var nu drömmande och melakoiskt milda, och det verkade som att de inte längre såg de föremål som omgav henne.” Catherine hallucinerade och var som sagt mycket frånvarande, och ett antal gånger blickar hon ut över heden från sitt fönster och säger att det är där hennes viloplats är; inte inne i kyrkan, utan ute, under bar himmel. Hon vill vara fri.
Hennes lidande upphör när hon efter en tids sjukdom föder en dotter, och dör i barnsäng. (Jag uppfattade aldrig ens att hon var gravid) Dottern blir kallad Catherine, till minne av sin mor.

Blogginlägg 4 om romanen

Språket Emily använder påminner mycket om andra författares texter som skrevs under romantiken. Till exempel Jane Austen, hon levde precis som Emily Brontë under romantiken och det speglas i deras språk, med mycket mystik och känslor. Den stora skillnaden mellan andra kärlekshistorierna och "Svindlande höjder", är den obehagliga stämningen som karaktärernas mörka läggningar skapar. Man kanske skulle kunna kalla "Svindlande höjder" en romantisk skräckhistoria. Både skräcklitteraturen och den romantiska litteraturen har sina stora föregångare under romantiken, så som Edgar Allan Poe och Jane Austen. Så det är troligt att Emily var influerad av båda generna. Man brukar säga att romantiken också var naturens nya epok, och det märks i "Svindlande höjder". Naturen, och då i synnerhet de vidsträckta hedarna som omringar Wuthering Heights, har en stor roll i historien. Hedarna är med och bildar hela uppfattningen om livet för huvudpersonerna. De lever ensligt och ödsligt. Hedarna är lika vilda som Catherine och Heathcliffs kärlek, och vädret skiftar lika snabbt som karaktärernas humör. Meningsuppbyggnaden kan ibland kännas lite väl lång och krånglig, men språket är mycket vackert.

Blogginlägg 5 om romanen

Emily Brontë, föddes 30 juli 1818 i Thornton, West Yorkshire, England och dog 19 december 1848. Hon levde ett kort (30år) och förhållandevis händelselöst liv, men under vilket hon hann göra en sak som gjorde henne så berömd. Hon hann skriva en bok som har fångats av många hjärtan i 150år efter hennes död, Svindlande Höjder (Wuthering Heights). Boken är skriven på ett sätt som bara Emily kunde skriva på. Den är så unik att den har blivit uppmärksammad under alla dessa år. Med rika beskrivningar och relevanta konversationer, förmedlas ett budskap som fångar läsaren direkt. Epoksutmärkande drag nämns i blogginlägget 4 som visas ovan.

Oftast när man läser böcker om barn, eller vuxna som lever eller har levt ett svårt liv så tror man oftast inte att folk kan ha levt på ett sånt sätt. Även fast man vet att det finns de som har levt ett värre liv.

Lev Nikolajevitj Tolstoj föddes den 28e Augusti (9e september enligt den nya stilen) 1828 i ett ganska så rikt hem eftersom hans far var greve. Men lyckan varade inte länge när hans mor dog när han bara var två år gammal och det gjorde även hans far 7 år senare, han levde sen ett liv fyllt utav alkohol och spelmissbruk. Lev började inte skriva litteratur förrän på 1850 talet när han samtidigt som han sökte in i militären började skriva på sitt första verk "Barndommen" (1852) som då är en självbiografi.
 "Den friska stilen och analysen av barnets känsloliv hälsades som något nytt i rysk realism." - NE

Efter att ha lämnat den militäriska kretsen träffades han återigen utav sitt spelmissbruk då hans skuld blev så stor att han blev tvingad att sälja släktgodset Jasaja Poljana. Senare i livet skulle han bli tvungen att lämna ifrån sig romanen Kosackerna till en förläggare för att lösa skulderna han dragit på sig i biljard.

Tolstojs stjärna var ändå på uppåtgående, hans verk översattes och han reste i Västeuropa. En visionär som ville gott, men ständigt föll för svagheterna i sin karaktär. Ändringen skulle komma när han vid 34 års ålder gifte sig med den betydligt yngre Sofia Andrejevna – Tolstoj var kär och såg henne som en livboj i han liv. Det och författarens styvnackade motstånd mot preventivmedel ledde till att paret skaffade tretton barn.

Med sin kärlek Sofia i sitt liv inledde hans sitt arbete med romanerna Krig och Fred, mastodontverket som publicerad i sex delar mellan 1863 och 1869.

-----------------------

Det kan man kalla en ändring av livstil, från att vara född in i greveskapet, till missbruk, till militären, till återigen missbruk och sedan kärlek. Men Lev Tolstojs dramatiska och tragika historia slutar inte här, utan den fortsätter till den
7 november 1910 (20 november enligt nya stilen) då han på en järnvägsstation dör utav olycka och sjukdom. 

Det finns att läsa om honom i denna artikel:

http://www.svd.se/kultur/plagad-mastare-100-ar-sedan-leo-tolstoj-dog_5703075.svd som skrev 100 år efter den ryska författarens död. Må han vila i frid!

Skriven av: Aliss Nord, Na11